Hallå, är vi officiella ännu, va va va VA?

Men dra mig baklänges vad pepp jag är på att Katta och Bebishen snart ska komma ut ur bloggarderoben fo' realz, PEPPEN!

Ja, det var bara det, tack hej.

/Majsan

Viktigt meddelande till allmänheten:

Okej, peppar peppar ta i trä och spotta över axeln och så vidare, men jag tror att tröttheten har släppt. Jag upprepar detta en gång till: JAG TROR ATT TRÖTTHETEN HAR SLÄPPT!

Jag känner mig... på G. Jag vill träna, jag vill röja upp hemma, jag vill ut och promenera timvis i skog och mark. Tror förvisso att ljuset kan ha lite med den här nytillkomna piggheten att göra, och det fattar man ju själv att det inte är optimalt att kombinera de första 12 (eller i mitt fall, 16) veckorna med vinterns mörkaste månader. Men nu kan man ju som bekant inte välja när den där spermien ska träffa ägget och då blir det som det blir. Och ja, nu blev det kasst - men skit i det, det har vänt nu.

Hej då från duracell-Majsan

Kenneths garderob är snart full. Ooooops.

Jag är nu i vecka 17 och alltså gravid i femte månaden. OH! MY! GOD! Snart halvvägs! Snart RUL! Snart... bäbis?

*djupandas i papperspåse*

Var på barnloppis i Folkets park i Malmö i går och hittade massa fint, plus fick kläder från både Lotta och Linnéa, PLUS köpte en blandad Ica-kasse proppfull med kläder för en hundring av en tjej från roller derbyn, så nu har Kenneth så hen klarar sig hela sin första höst känns det som. Genomgående tema är färg, ränder och djur. Kommer bli världens gulligaste bäbis detta!

Hej Bebishen

Stoppa pressarna - jag överlevde kuben! Jag inte bara överlevde, utan det gick bra också. Vikten som lyfte från mina axlar, obeskrivlig! Också: det ÄR en bebis där inne. På riktigt. Fast jag känner mig så ogravid. Fast jag mår illa så himla lite. Fast jag nästan hade inbillat mig att det nog bara var en skengraviditet. Och den sprattlade och dansade runt som bara den. Vilken sjuk grej egentligen, att det ligger en 7 centimeters människa där inne och boxar runt utan att en egentligen märker av såg mycket av det hela. Har Mulder & Scully utrett detta, för det kan väl ändå inte vara helt normal?

Också: datumet har flyttats fram från 5 september till 2 september. Så hej vecka 14 redan idag. Vecka 13 var helt försvinnande kort. Idag har vi berättat för Robin och mamma och min bror. Imorgon berättar jag på jobbet. Och då är det väl liksom typ officiellt.

Internet: I give you Bebishen.

Vecka 13

Vecka 13 idag. 12+0. Woop woop och så vidare. Om det inte vore för att jag är så O-ER-HÖRT deppig. Alltså verkligen. Efter jobbdagen, och efter att middagen är äten, ungarna nattade och sambon slunkit ned för att spela en stund, då ligger jag mest och bölar. Måste liksom släppa ut allt depp då som jag samlat på mig under dagen. Hittills tycker jag att jag mest varit deppig denna graviditet. Och jag vet ju att det beror på att jag är rädd som fan inför måndagens kub. Och rädd för vad som kan komma att hända efter den. Jag kan liksom inte glädjas över huvud taget just nu.¨

OKEJ. Här fanns det också en annan massa text som jag tagit bort i efterhand pga ej lämplig för någon annan än Majsan att läsa.
Mvh, surt_hormonpreggo_76

PS. tanken är ju att om kub går bra så berättar jag då. Går det inte bra finns risken att jag istället kastar mig framför första bästa bil när vi kommer ut från mottagningen.

Bra vecka det här ju!

Vecka 16 blev ju veckan när magen kom med full fart. Herregud. Måste börja ta bilder nu!

Och vet ni? Jag tror att jag kände bäbisen i söndags! Jag stod och borstade tänderna och det kändes som att jag killade mig själv längst ner på magen, typ precis ovanför troskanten. Kenneth ba *killekillekill* Det kom tillbaks flera gånger, man jag har inte känt det sen dess, sjukt spännade! Längtar tills man kan känna varje dag, kanske blir mer verkligt då?

Haha, "kanske blir mer verkligt då" måste ju vara den mest sagda meningen de senaste 16 veckorna!

Dåliga magdagar

Också: min mage är så svullen att jag får gå omkring som en freakin' ostbåge för att ingen på jobbet ska ba: PREGGO!!! och peka efter mig i korridorerna. Och som för att riktigt dra fokus till det svullna magområdet kletade jag ut en massa risifrutti-sylt pang mitt på magen idag när jag goffade i mig en sådan direkt efter lunch eftersom sushi numera mättar mig lika lite som fågefrön skulle mätta ett hungrid lejon på savannen.

Dåliga hårdagar är so last year - 2013, I give you: dåliga magdagar.

SOS! SOS! Hur ska barnet komma ut?

Så här ser mina dagar ut: Kommer hem från jobbet cirka klockan 12:45, äter och surfar och sover till klockan 14 när En unge i minuten börjar. Sedan förfäras, gråter, snorar och kniper jag ihop låren i 60 minuter – och sen måste jag göra något som får mig att tänka på annat än barnafödande för att inte ringa till min barnmorska och hysteriskt skrika typ "SUSANNE, JAG KRÄVER ATT BLI SNITTAD!!!"

Folk tycker att det är för tidigt at börja tänka förlossning i vecka 16, men jag känner mer att jag borde börjat fundera på detta redan innan jag ens blev gravid. Alla dessa VAL. Alla dessa RÅD. Och ingen i hela världen kan titta på en, känna lite på ens puls och sen med vänlig blick säga EXAKT vad det är man själv behöver.

Man kan föda sittandes på huk, liggandes på huk, ståendes på alla fyra, liggandes på sidan, i ett badkar, upprest på knä och så sa någon något om en förlossningspall. Alltså, vad i helvete ÄR en förlossningspall? Vad ska man med en PALL till när bäbisen ska ut? En pall använder man när man ska hämta något högt upp på en hylla eller mota bort tigrar, och jag kan inte se att jag kommer göra något av det när jag ska föda vårt barn.

Man kan klara sig på lustgas eller på sin egen andning (HAHAHA!) man kan få sterila kvaddlar (sterila vadå?), ryggmärgsbedövning, bäckenbedövning, bedövning i muttan så man inte känner när man spricker (spricker!!!) man kan bli klippt (klippt? really? TA BORT SAXEN från min vayayay!). Man kan få en varmvattenflaska och man kan hoppas på att man har någon med sig som kan ge en lite massage i svanken med ett trädjur.

Jag tänker föreställa mig förlossningen så som jag förbereder mig inför ett lopp, med en målbild och positiv affirmation. Jag har ju aldrig börjat ett millopp med att springa 500 meter och sen tänka i resterande 9.5 kilometer att det aldrig kommer gå. Vissa mammor på En unge i minuten börjar skrika om att de inte kommer klara det, jag hoppas verkligen att jag inte hamnar i ett sånt läge att jag får panik och på allvar vill gå hem. HUR jag ska undvika att hamn där vet jag inte, tänker att megapepp från publiken kanske kommer underlätta?

Min största rädsla är ju så klart att något ska hända mig eller bäbisen, men det näst värsta vore ju att ha sjukt höga rosaskimrande förhoppningar som inte infrias. Och så ska man skriva ett förlossningsbrev, där man kanske nämner att man vill spela sin favoritmusik, ha doftljus som luktar nyfönad kattunge och endast tas om hand av personal som är utbildad på ayurvedisk djungelandning. Eller nåt. Hur ska man kunna VETA allt detta i förväg?

Nej, i mitt förlossingsbrev ska det stå följande:

Hej, jag heter Mirijam, bäbisens pappa heter Tobbe och vi har två prioriteringar vid förlossningen:
1) alla inblandade ska överleva
2) vi ska försöka ha roligt under tiden.

Hämta pallen och tigrarna, nu kör vi!

I hear ya sistah! *snark*

Om jag fattar vad Katta menar med sitt förra inlägg om trötthet? Eh, jo. Jag tänkte nyss typ "Ska jag orka kommentera på det inlägget OCKSÅ, jag kommenterade ju på det förra. Haha, skjut mig.

Denna ständiga trötthet

Herre min skapare så trött jag är. Sov bort stora delar av gårdagen. Bara tanken på att bära ned dammsugaren från övervåningen fick mig att chocksomna på två sekunder i soffan. Samma sak hände när jag tänkte på att jag skulle ta och färga håret. Mellanvåningen blev dammsugen till slut. Och jag har stora förhoppningar om att jag kommer klara av att färga mitt hår alldeles strax... det vill säga runt 2016 eller så. Kanske senare.

Tiden går snabbt när man... är sjuk

Oj! En hel vecka sedan jag skrev. Jag lever fortfarande! Har varit sjuk. E har varit sjuk. Sambon har varit sjuk. Den enda som inte varit sjuk är den stora sonen eftersom han alltid sitter och häckar på sitt rum och tycker att vi är världsasämst att umgås med. Mer eller mindre.

Men. Nu. Inte längre magsjuk, dock fortfarande meget förkyld. Snor som flödar. Host som lockar igång kräkreflexen. Matlust som är som bortblåst. Alltså, jag är inte hungrig alls. Äter miniportioner. Blir proppmätt på gränsen till att må konstigt av det. Inte ens chokladkakan som sambon köpte hem igår lockade mig. Idag på lunchen köpte jag en freaking korv med bröd - det var liksom det enda jag kände att jag orkade äta. Bara tanken på att äta gör mig mätt. Men jag köpte en svindyr juice på juicestället i gallerian också - tänkte att lite vitaminer är ju i alla fall bra. Detta innebär att det kluckar i magen nu på grund av dryckesmättnad. Och jag som HATAR när det kluckar i magen.

Nå väl.

Nu är jag i vecka tolv. Eller 11+1. Men jag undrar. När får jag börja skriva under taggen 13-24? När jag är 12+0 eller 13+0? för 12+0 är ju lika med vecka 13. Fan. Jag kommer aldrig bli helt klok på detta med preggoveckor tror jag. Krävs typ Matte D för det.

10 dagar kvar till kub.

Alla hjärtans dag - det finaste lilla hjärtat

Alltså: känslan när barnmorskan trycker ner den där lyssningsgrejen i magen och man efter en minuts letande (och tusen tankar) plötsligt hör hjärtslag. Som en häst som springer över en äng med högt gräs, galopp galopp galopp. Eller som svischande rotorblad på en helikopter, swosch swosch swosch.

Lilla lilla hjärtat. I dag är det alla hjärtans dag, men hjärtat vi pratar mest om här hemma är Kenneths. Galopp galopp.

Hipp hipp HURRA på vecka 12 i dag!

Även om söndagar (faktiskt, eftersom "+0" räknas som ny vecka enligt apparna) är min och Kenneths happy day så ligger torsdagar mig fortfarande varmt om hjärtat! och något annat som ligger mig varmt om hjärtat är vecka 12 och därför säger jag GRATTIS till Kvacken & junior som i dag går in i denna efterlängtasnvärda vecka.

Tänk, om en vecka är etiketten vecka 1-12 ett minne blott.

Kenneth och den fantastiska tajmingen

Folk har redan börjat ta sig friheter med att kommentera min kommande höggravida kropp. "Åh, ska du föda i augusti? Oj oj oj, det kommer bli VARMT!" Och ja, om det för en gångs skull blir någon himla sommer så kommer det förmodligen bli helt jävla outhärdligt de sista veckorna, men:

1) SKIT DU I DET!

2) Det hade nog varit så satans mycket outhärdligare att föda i till exempel januari. En miljon grader kallt, snö is och mörker känns inte som de perfekta förutsättningarna för att ta en powerwalk med barnvagnen direkt.

3) Jag kommer vara brun och snygg. Jag känner mig redan som en vitblågrå oformlig massa, det hade ju inte varit särskilt stärkande för självförtroendet att ha den här hudtonen, det här elektriska tunna håret (hallå, var fan är mitt GLOW?), plus att ha fötter som ser ut som vattenfyllda gummihandskar så jag måste använda min sambos skor (källa: internet) och dessutom väga 20 kilo till.

4) Och när jag nu kommer vara sådär stor och valrossig som alla hävdar, är det då inte bättre att bara kunna stoppa in sin vätske-/bäbisfyllda kropp i sommarkläder? Låta de små svullna prinskorvarna få luftas i ett par flipflops, dra en tunn tunika över bikinin, ligga och flämta i skuggan endast iförd trekvartsleggings och linne? Skulle det VERKLIGEN vara att föredra att köpa ny vinterjacka för att få plats för magen, hålla på och akta tuttarna så inte mjölken fryser och halka runt i slasket?

5) Det är ju bara några veckor, jag härdar hellre ut under de svettiga veckorna och njuter av att ha sommarmammaledigt än att släpa runt på min sargade kropp i januarislasket. Så det så.

Hepp hepp, här vare pepp!

*sopar bort ostbågesmulorna från bröstet* *tar på träningskläder* *rotar fram träningsapp på ajfånen*

Helt crazy att köpa vagn i vecka 15?

Hittade en vagn på Blocket som är EXAKT den vi vill ha. Eller nästan i alla fall, vi vill ha i färgen ocean blue men folks fascination för turkosa barnagnar verkar tyvärr förhållandevis litet, så den här är svart. Finns i Kungsbacka, dit vi ju liksom ska på besök nästa helg. Mycket passande.!

Det är en Brio Happy Kombi (tänker att kombi är bättre än duo när man ska hälsa på folk och bara kan lyfta den sovande bäbisen som i en liten kasse istället för att asa upp hela korgen med sufflett och allt?) med hårdlift, teleskophandtag och punkteringsfria däck. Och vändbar. Precis sån vi vill ha som kostar 7090 kr (iiiiik!) på Baby Corner här i Kristianstad. På Blocket/i Kungsbacka får man den för 1800 spänn. Det är alltså 5300 sparade kronor. Typ en fjärdedels körkort till Kenneths sparkonto.

"I mycket fint skick! Utplockad sent på året 2010. Något solblekt men annars utan anmärkning! 
Alltid förvarats inomhus. Footsack- och regnskydd- Brio original medföljer. Samt bruksanvisning."

Det måste väl ändå vara ett kap? Eftersom vi redan har provat massa vagnar inne på det där bäbisvaruhuset och bestämt oss för denna, och den här är till ett bra pris, visst är man inte dum i huvudet då bara för att man köper en vagn redan i vecka 15? Om vi utgår från att den inte är helt sönderblekt då förstås, men den ser ju okej ut på bilden i alla fall?

Har du tänkt på en sak?

Har du tänkt på en sak? Hur vansinnigt många som faktiskt har dålig andedräkt?

Ursäkta mig medan jag sitter här och motar tillbaka mina hulkningar med bubbelvatten ett tag.

Det är ju inte som att jag är symptomfri

Jag har hängt upp så himla mycket på att jag ska må illa för att vara legitimt gravid. Jag har ju ALLTID mått illa vid graviditeter och tänker att VARFÖR gör jag det inte nu. WHYYY? Men grejen är att jag är ju faktiskt inte "symptomfri", om man så säger.

Låt oss titta på de tecken min kropp visar på att det kanske trots allt huserar en kumquat i min mage (kumquat liksom, vad fan är det ens?):

1. Jag mår faktiskt illa. Inte hela tiden och inte så att jag kräks, men med jämna mellanrum mår jag vansinnigt illa. Senast nu efter min kvällsdusch, när luften blir varm och fuktig och jag börjar hosta lite, och sedan hostar jag mer, och lite till och sedan är kväljningarna igång. Eller ibland när något luktar illa (bajsblöjor), då kan jag få sådana där kväljningar att det liksom gurglar till i området mellan magen och halsen och magen krampar ihop sig av illamåendekänslor. Så visst, jag mår inte illa hela tiden och jag har bara kräkts två gånger. Men å andra sidan har jag svalt tillbaka kräka ett par gånger också, mest för att jag ätit något gott som jag inte vill börja associera till kräkningar i toaletten från 80-talet.

2. Min mage beter sig som ett freaking gasverk. Alltså sweet lord vad den bubblar. Den bubblar så mycket och så högt att det känns som att någon spelar harpa på insidan av mina revben. Fast inte så där varsamt, utan mer som om att någon ville slakta harpan för all tid och evighet. Det är helt klart något vajsing i tarmtrakten och när jag vaknar måste jag kasta mig på toa för att skita. Förut kunde jag i alla fall vänta till efter morgonkaffet.

3. På tal om kaffe. Jag kan inte. Det går inte. Det luktar inte ens gott längre. Jag som älskar kaffe i vanliga fall. Idag undrade min chef om jag vill gå på kaffeprovsmakning, och tro mig, det är inte en förfrågan man får särskilt ofta då man jobbar statligt, jag ba: ehm, nej nej, jag har på tok för mycket att göra (vilket visserligen inte var ljug, för vi har SJUKT mycket att göra just nu).

4. Det är inte bara kaffe jag hyser aversioner mot faktiskt. Carnitas, som var det godaste jag ätit i hela mitt liv när vi åt det i början av januari: jag mår lite illa bara jag tänker på det nu. Hur märkligt är inte det?

5. TRÖTTHETEN. Den är visserligen inte fullt lika intensiv som den var för ett par veckor sedan, men ändå: herre jävlar så trött jag är. Vill bara sova hela tiden. I soffan, i sängen, på tåget, på jobbet. Känner spontant att jag får sova på tok för lite.

6. Orklösheten (är det ett ord? Det är det väl?).Mitt kropp just nu ba: NOPE. Att gå upp för trapporna på jobbet känns som att bestiga kebnekajse. Att försöka släpa sig upp för trapporna på pendelstationen: hell to the no. Alltså det GÅR ju, men jag vara VILL inte.

7. Går upp i vikt. Detta kan visserligen bero på att jag äter mer för att undvika blodsockerdippar eftersom de innebär yrsel. Men det kanske går hand i hand?

8. Just ja. Yrseln. Kommer oftast om jag inte ätit på några timmar. Eller när jag är ute på stan i vintermundering och kommer in i en butik med sikte på att bränna pengar, men det enda som händer är att jag blir så varm att armhålorna hotar bränna håll i kläderna. Och med värmen kommer yrseln. Och krypet i benen. Och jag tänker: shit, nu svimmar jag nog. Men det gör jag inte, för jag svimmar aldrig. Synd, för ibland skulle det liksom vara skönt att slippa yrselkänslan i någon minut. Tänker att det kanske släpper om man svimmar? Men vad vet jag, jag har aldrig svimmat i hela mitt liv. Men om svimma påminner om att sova, så är jag inte den som är den.

9. Jag kan nästan bara dricka bubbelvatten eftersom det börjar skvalpa i magen av vanligt vatten. Som ni vet är detta ett säkert tecken på graviditet. Näe, det är det ju inte. Men jag har tydligen problem med att det skvalpar i magen när jag är gravid, och av någon märklig anledning har jag fått för mig att det inte skvalpar om jag dricker bubbelvatten. Detta innebär att jag smiter upp på våningen där ministern sitter och snor vatten ur deras kolsyremaskin varje morgon. Vad gör man inte liksom?

10. Jag blir jävligt provocerad av allt. Just nu är jag vansinnig över vargfrågan, över oljeborrning i Arktis och över kvinnohat. Alltså, det är saker som ALLTID provocerar mig, men just nu blir jag skogstokig och vill typ slå folk. Hårt. Och så tycker jag att folk är ganska korkade så där överlag. Min toleransnivå är cirka noll.

Vecka 11 (10+0)

Torsdag. Ny vecka. Känner mig väldigt inte gravid. Undrar lite när det kommer. Tänk om det inte är någon bebis där inne? Gah. All denna nojja. Över allt och ingenting. Blir tokig. Går och äter chili cheese poppers på BK nu istället.

Katta Kvack efterlyser magbilder...

Alltså magen! MAGEN! Jag vet inte vad som hänt senaste veckan, men jag kan säga så här - gravidstrumpbyxor är the shit så att säga. Åh, denna un-der-bara uppfinning som låter en andas och röra sig fritt som vilken normal människa som helst.

MEN - jag förvånar mig själv lite med att inte känna mig helt kompis med den här växande kaggen.
"Det är ju bara vecka 14", tänker jag förvånat och försöker kura ihop mig, sitter och drar i mina allt tajtare tröjor och känner mig obekväm. För det som faktiskt syns är ju bara fett, livmodern är förvisso större, men det är ju inte den som syns, den bara trycker UT fettet från kroppen.

Sån jävla suck och stön på denna, trodde jag skulle slippa en del kroppsnojor nu men icke.
Växer magen? Växer den för lite? Är den för stor? Varför växer ALLA ANDRA KROPPSDELAR än magen? Ja, ni hör ju, man kan ju bli galen för mindre.

Problemet är ju inte att jag är preggo, problemet är egentligen att jag gått omkring i en dvala under två månader, där en biltur till Ica känns som att bestiga freakin' Mount Everest. Så jag hade nog gått upp lika mycket även utan att vara preggo. Ska hitta lite bra gravidträning på nätet och börja köra hemma nu när jag är piggare, för missförstå mig inte - jag kan absolut ta att jag går upp i vikt (hallå liksom, jag är gravid!), men att tappa flås och bli klen? No way José.

Inskriven, registrerad, åderlåten

Inskrivning på mvc idag. Gick själv så fick sambon stanna hemma med E. Är nu mycket sönderstucken i armar och hand (!) på grund av att det är notoriskt svårt att åderlåta mig. Alltså, mina kära eller vener eller vad det nu är krampar ihop sig vid stick och låter inte minsta droppe lämna min kropp. Den är mycket misstänksam mot inkräktare i nålform, uppenbarligen. Så jag fick gå till labbet. Där högg de mig med fetaste nålen istället för en sådan där snäll liten fjärilsnål som andra plockar fram, och blodet stod som en fontän ned i alla fyra provrör. Älskar labbet.

Min bm verkar mkt gulligt och hörde mig verkligen när jag pratade om skräcken inför kuben och har bokat in ett extra besök för mig någon vecka efter kuben och flaggade även för att de har en kurator, vilket liksom kändes fint. Min förra graviditet och månaderna strax efter födseln var då präglade av rädsla och oro att det känns skönt att veta att jag bara behöver säga till om jag vill träffa kuratorn.

Sedan gick jag från labbet till Ica för att köpa lunch, och där mitt bland frysdiskarna insåg jag att jag precis lämnat blodet inför kuben, och började böla. Det finns inget som känns så ovärdigt som att stå och snorböla bland de frysta enportionsrätterna kl 10 på morgonen.

Vecka 14 i dag, swooosch!

Viktigt meddelande: Kenneth är lika stor som en citron och har ögonbryn och kan suga på tummen. Hur sjukt är inte detta? Det ligger alltså en minimänniska och suger på tummen och rynkar på ögonbrynen I MIN MAGE!

Hen kissar också, men det försöker jag låta bli att tänka på.